,,,,,,,,,,,

Vi är frukost, lunch och middag åt vampyrer. Allt från vår osäkra stämma till våra målade ansikten säger, ät mig.
Vi vet tidigt att inget kan fylla oss som bekräftelse, och vi lär oss allt för sent att inget golvar oss så som när den plötsligt saknas
Hur kan jag någonsin vara bra för mig, vacker för mig, okej för mig, utan ett par vampyrögon?
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0