__-----

När monstret inte längre skyggar dagsljuset är det dags att räkna mina skyddsnät. Jag önskar att jag fortfarande höll mig om ryggen, det brukade räcka. Att se lycka i det lilla var enkelt, nu söker jag mig snurrig. Månen som tog min andan slår mig nu på strupen och jag kvävs jag kvävs jag kvävs förfan.
Det skulle inte förvåna mig om jag en dag finner mig själv besegrad på en kyrkbänk.                                          
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0