» » »

För inte så länge sen var jag trasig. Jag förtår det inte riktigt hur mycket jag än försöker. Jag är så glad att jag mår bättre men så rädd att falla tillbaka. Det var skrämmande att inte ha kontroll över sina tankar. Ena minuten var jag lycklig och påväg. Andra låg jag på golvet, slog mig ansiktet och hyperventilerade i timmar. Jag blev så liten av några ord. Jag kommer inte ihåg när det började, eller varför. Inte heller när det slutade och hur.
Men jag kommer ihåg att jag tänkte att det är så här det alltid kommer vara. Jag kommer aldrig kunna ha ett normalt liv. Och ingen kan hjälpa mig. Men jag hade fel. Jag blev bättre. Vilken tur att jag inte gav upp
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0